london dreaming

Dagar som idag är bara så himla jobbiga. Sov jättedåligt inatt, var inte sugen på frukost (det är jag i och för sig typ aldrig), kände mig tvingad till att gå till jobbet och har bara varit allmänt hängig och på dåligt humör. Vill typ begrava mig själv under vintern för att det har känts så här ett bra tag nu.
 
Det känns inte bra att behöva tänka på vad meningen med livet är, egentligen, varje dag. För min del är det mest för att jag vill flytta utomlands och plugga lingvistik. Eller ja, det är kanske inte meningen med mitt liv. Snarare ett långsiktigt mål.
 
När jag jobbade idag och berättade för min chef om mina framtidsplaner nu när jag bytt skola, så berättade jag att jag ville bli lingvist i princip bara för att det vore kul att säga. Då kommenterade hon snabbt att jag borde plugga till något som jag har möjlighet att tjäna pengar på istället. Att jag borde ha en plan B, eller i alla fall en "riktig" plan efter mina "roliga" år utomlands. Men det vill jag verkligen inte. Jag vill tycka om det jag ska hålla på med i framtiden.
 
Dagar som denna och kvällar som denna behöver jag faktiskt påminna mig själv om vad jag drömmer om. Och jag drömmer om ett liv i England. Bifogar en throwback-bild från mitt sovrumsfönster under min London-vistelse i september 2014, det var efter den helgen jag insåg vad jag ville göra. Trodde att de planerna skulle läggas på hyllan rätt fort MEN!!!! Jag vill det fortfarande!!! Det känns bra!!!! Och ingenting ska hindra mig!!!!
 
Ska strax gå och lägga mig, imorgon väntar möten och överraskningar på mig i Stockholm igen. Tåget går om 6 timmar. I can manage that. Puss hej!!

hejdå ksg

Throwback till insparken min nu fd elevkår anordnade i oktober. Där lyckades vi verkligen!
 
Igår avslutade jag mina studier på Kungstensgymnasiet efter 1,5 års pendlande och stressande. Fast jag slutar nog mest för att min mentor var oförstående och stöttade mig inte när jag som mest behövde det. Har varit hemma större delen av hösten på grund av magkatarr och skolan hade tydligen inte nog med resurser för att hjälpa mig tillbaka, därför börjar jag på NTI här i Eskilstuna i februari. Det tar emot något otroligt, men det blir nog bäst så. Till er om söker gymnasium typ nu - gå på öppna hus, skugga elever, ni kan göra om era al i april, våga att byta linje/program/skola om det inte känns rätt. Du ska må bra av skolan!!! Och hamna för allt i världen inte efter, undvik rester så långt det går, men låt ändå hälsan att gå först. Hälsan går alltid först. Och det är verkligen okej att gå om ett år. Det är värt det.
 
Idag ska jag skriva in mig på NTI och titta på när IKEA-människor bär in våra nya möbler till vår nya lägenhet. Jag är mitt uppe i en flytt så större delen av min sjukskrivning har gått åt till att åka och kolla på möbler, provsitta soffor och planera tapeter och inredning. Igår köpte vi en garderob åt mig, min första garderob någonsin! När jag bodde i huset i Näshulta hade jag mina kläder i en byrå, och i Stenby och där jag bor nu har jag haft en walk in closet, men nu har vi införskaffat en PAX till mitt rum. Får se om jag vänjer mig.
 
Nu när jag mår bättre både psykiskt och fysiskt och dessutom har mer fritid (har ett riktigt soft schema) ska jag ta tag i bloggandet ordentligt. Har sagt det länge nu men nu är det på riktigt. Ska börja dansa igen nästa vecka också, tills fötterna värker! Skriver mer senare, puss hej!

full rulle pt2

 
Ja alltså, ni vet förra inlägget? Hur jag berättade om att jag nästan är lite för upptagen för att allt ska gå ihop? Det är inte nästan längre, det är ett faktum. Jag är så nära på att gå in i väggen, eller ja det har jag nog redan gjort. Har varit hemma några gånger från skolan de senaste veckorna på grund av illamående och trott att jag varit förkyld eller något, men så är det inte. Jag har mått så dåligt på grund av stress. Har alltså magkatarr på grund av min, nu, för stressiga vardag. Det känns sådär faktiskt, att jag måste dra ner tid på någonting och försöka hitta en sund balans i livet. Frågan är bara - vad? Några har föreslagit elevkåren och det har de väl belägg för, jag lägger ner så otroligt mycket tid på elevkåren. Men jag vill ju det. Jag vill lägga ner hela mitt hjärta i elevkåren. Att spendera mindre tid med mina vänner finns inte heller på världskartan. Vill nog helst av allt dra ner på skolan men det skulle nästan innebära att byta skola, att börja på en skola här i stan istället. Och det vill jag absolut inte.
 
Tror mest att jag ska försöka sänka mina krav på mig själv och inse att det är okej att misslyckas ibland, att säga ifrån och tacka nej ibland. 
 
Ville bara skriva av mig lite och kanske mest förklara för mina klasskompisar varför jag varit lite off på sistone. Vet att några kikar in här då och då. Nu ska jag skriva en sammanfattning av mänskliga rättigheter i Ungern till samhällskunskapen, bättre sent än aldrig. Puss!

fave albums

 
 För kanske ett, ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett inlägg om mina favoritalbum, och jag tänkte att jag kunde göra ett nytt sådant nu. Från den gamla listan stannar Purple Rain och The Wall, men resten är i princip utbytt. Amanda Jenssen kunde ha fått ligga kvar egentligen men Courtney Love och hennes gäng fick ta den platsen istället. Tycker ni att det är en stor skillnad? Vilka är era favoritalbum?

aurora borealis

Några bilder på solstorm, norrsken, aurora borealis. Kärt barn har många namn och skådespelet har landat i Eskilstuna under några dagar. Moster tog bilen till Sundbyholm och jag hängde på. Bilderna är kanske inte världens bästa, men tills nästa gång (förhoppningsvis nu i veckan) så har jag nog andra inställningar. Jag är nöjd i vilket fall, vilken upplevelse. 

brist på ork och motivation

Ströbild i brist på annat.
 
Senaste veckan har varit kaos. Jag har varit sjuk, haft massor med ångest och varit så himla förbannad. Noll motivering, ville byta skola, ville hoppa av skolan. I och med att jag fortfarande är sjuk så kan jag inte göra någonting. Vill till exempel röra på mig (hämtade ut gymkort på Friskis förra veckan liksom) och jag har dansskor som jag köpte för ett par månader sen som jag inte ens har använt än. Jag vill fotografera men det känns inte bra. Jag behöver jobba men jag kan inte, för då skulle jag smitta barnen. Allt jag kan göra är liksom att titta på alla andra som gör saker och det suger. 
 
Jag är rastlös. Riktigt rastlös. Jag har ingenting att göra om kvällarna, jag är egentligen inte den som pluggar (och det lär väl märkas snart) och jag måste verkligen få bukt med det. Fast terminen är snart slut, jag dricker julthé och efter nyår börjar jag dansa igen på BA. Är så himla taggad, för det är verkligen något jag har saknat.
 
Som ni förstår är detta ett par av anledningarna till min dåliga uppdatering. Jag har inte mått särskilt bra och varit tvungen att fokusera på mig själv, men det ska bli bättre nu. Förhoppningsvis.

träffa nätkompisar utomlands

 
Jag har fått ganska mycket uppmärksamhet på sista tiden i och med min Londonresa och min nyligen bokade Dublinresa. Anledningen är att jag träffar människor jag bara känner på nätet annars, som jag aldrig har träffat innan. TIll råga på allt så träffar jag dem helt själv. Ingen förälder eller vuxen med. Utomlands. Jag bryter nog mot alla nätets regler men det är ingen fara. De finns på riktigt.
 

Folk förstår nog inte hur bra jag känner dessa människor egentligen. Vi har känt varandra i snart åtta månader nu, i alla fall “kärnfamiljen”. För vi är som en familj. Vi pratar varje dag, och det kommer och går människor hela tiden men vi ungefär åtta, tio tjejer som varit med från början finns kvar. Alla finns på Skype. Visst har vi killar i vår chatt men de har kommit in på senare tid.

 

Vi träffades på ett forum (eller snarare forumets chatt) där man söker tröst, komfort. Vi pratade varje kväll (för mig var det kvällar, men vi har alltså människor från hela världen här, tidszoner ni vet) och hälsade på varandra varje gång ett välbekant nick kom in. Efter några veckor beslöt vi oss för att flytta till Skype efter att ha pratat på inte så fullt funktionella Tinychat, och den 24 februari 2014 säger vi att gruppen föddes på riktigt. Vi backade miljontals meddelanden för att ta reda på det i somras, haha.

 

I snitt har gruppen kanske haft cirka 18 personer åt gången, kanske totalt har vi haft 50 stycken i chattarna. För vi har flera chattar, ofta med samma människor men med en liten skillnad. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och jag tycker att det är sjukt med tanke på hur stor åldersskillnad det är mellan den yngste och äldste i chatten (13 och 30). De flesta har ingenting emot att gå från att prata om sexleksaker till politik men ibland blir det bråk och tjafs, ofta ingenting allvarligt för vi är ganska mogna allihopa och kan föra en argumentation utan att hoppa på folk men det händer ibland det också, men då blir man i princip utesluten ur gruppen. Vi träffades genom att vi alla stod vid en tidpunkt i livet där man inte mådde så bra, självklart ska man inte försöka få någon att må dåligt igen. Big nono.

 

 

Aja. Lite bakgrundsfakta. Men varför håller vi fortfarande ihop? För att vi är så lika. De flesta med i princip samma erfarenheter och tar emot alla med öppna armar. Det känns som om vi har känt varandra i flera år. Jag längtar liksom till skolan slutar (eller raster, Skype var det första jag laddade ner på min skoldator) så att jag kan berätta om min dag för de andra. Om jag mår bra gläds de med mig, mår jag inte riktigt bra så förstår dem det också. Vi saknar varandra om någon inte varit online på några dagar. Vi chattar, pratar och har videosamtal. På samma gång.

 

Och i juli bestämde sig de första för att träffas. Det var jag och Isabella. Jag bokade som bekant en weekendresa till London för mina sommarjobbspengar i september och ja, det var riktigt nervöst att stå och vänta på Victoria Station. “Tänk om hon inte kommer, tänk om hon inte finns på riktigt?” Men då ser jag henne, runt kröken. Vi pratade i telefon samtidigt som vi såg varandra. Åh, att se henne på riktigt. Krama henne. Se på henne, att faktiskt känna hur hon luktar. Lite glädjetårar på den trånga trottoaren med stressade män i kostymer. Jag hade varit i London ensam i fyra timmar redan när hon kom, shoppat i Covent Garden och så vidare. Men det där var nog det häftigaste jag varit med om. Bättre känsla finns nog inte. Eller jo, det var nog att veta att jag har tre heldagar med henne fullproppat med saker som vi båda älskar. Vi såg Lejonkungen, åt frukost med egen tekanna på ett patisseri, shoppade, krånglade med hennes kusins dörr, gick på BBC Proms och var riktigt patriotiska (hon sprang runt med sin Caymanflagga och jag med min svenska flagga bland alla 50 000 Union Jacks). Träffade hennes pappa, åt jättegod mat på en fancy thairestaurang. Inte helt förvånande åt jag kyckling under hela resan, haha… Spenderade en halvtimma på Primark och gjorde av med alldeles för mycket pengar, men det var sista dagen. Stressen för att hinna med våra tåg. Taxi från Primark till Camden, packa, taxi till Paddington på en timma. Paniken när jag inte fick upp min tågbiljett på telefonen.

 

 

Sista halvtimman tillsammans satt vi i princip på perrongen och grät. Det kändes så surrealistiskt. Under resans gång berättade vi för alla vi träffade om våran historia. För tanten på teatern som sålde mjukisdjur, “we’ve known each other for months, but what feels like years, and this is the first time we’ve met. She’s from Sweden, by the way” eller något i den stilen. Under resans gång hade vi chattat med alla andra i chatten och hållt alla uppdaterade via våra snapchats om hur vi hade det (alldeles underbart) och nu tog det slut. Våran lilla saga.

 

Resan hem var förjävlig. Ville inte lämna London. Alla verkar älska London egentligen men jag lovar, så fort jag tagit studenten tänker jag, och jag ska, packa min stora resväska jag lite stressigt köpte på Primark och flytta dit. Förmodligen med Bella, vi har pratat om det. Eskilstuna är för litet för mig. Stockholm känns nästan ännu mindre, men är fortfarande bättre än Eskilstuna. Planet var försenat och jag flög under valvakan och landade på Arlanda precis när resultatet stod klart. Det gav mig bara flera anledningar att fly härifrån så fort jag kan.

 

Men frågan är väl fortfarande “hur vågade du? Hur fick du lov till det?”

 

Mamma var 13 när hon för första gången åkte utomlands själv (med kompisar hon redan träffat, men ändå) och hon tyckte inte att hon kunde hålla mig hemma. Jag har ju alltid pratat om alla som om vilka vänner som helst och när Bella frågade om jag ville gå på Proms med henne dagen efter att jag kommit hem från semestern kunde hon väl inte neka mig. Jag skulle ju börja sommarjobba dagen därpå, resan blev som en motivation när jag satt och stämplade kuvert dagarna i ända… haha nej jag hade mer varierade uppgifter, men det kändes så.

 

 

En annan sak är att när jag var yngre drömde jag om att resa mycket, och när mamma fick höra det sa hon alltid “skaffa brevvänner runt om i världen, så har du boende och mat”. Kolla på mig nu. Det hade hon aldrig väntat sig riktigt, tror jag.

 

“Så länge du betalar allt själv är det OK” var det mamma sa, och jag satte genast igång att leta flygbiljetter. Vågade inte tro att jag skulle dit förrän jag hade biljetterna i min hand, 24 timmar innan avfärd. Kändes så sjukt. Och antagligen saknade jag det, att jag samma vecka som jag kom hem bokade flygbiljetter till Dublin. Jag och Isabella som hade gråtit över att vi kanske inte skulle kunna träffas förrän nästa sommar (vi ska se Hamlet) ska alltså träffas igen, sex veckor efter London. Hur sjukt är inte det? Träffar nog Bella oftare än Rödtott som bor i Örebro…

 

Sammanfattning? Totally worth it. Refererar 12-14 september som den bästa helgen i mitt liv. Var så himla lycklig, tänkte inte på något annat än att njuta av stunden. Spenderade massor med pengar, shoppade utan att kolla på prislapparna (jag var inne i andra butiker än Primark, duh) och hade ändå råd med en tripp till, en och en halv månad efteråt. Och då har jag inte fått min lön från musikalen än heller (den kommer nog gå till fler flygbiljetter i vår).

Det här blev ett riktigt långt inlägg men jag ville verkligen få ur mig det här, eftersom det är så många som frågar. Det är en lång historia, verkligen, men nu har jag satt den till ord.


noteboard

Mina två anslagstavlor. Lite snea, men här sitter det ett antal musikal och konsertbiljetter, visitkort, en drömfångare, julgranspynt i form av Belle (min favoritprinsessa ever), en bild på Queen, kvittot från köpet av Purple Rain, ett vykort från Bella, photoboothbilder från Urban Outfitters i London, ett halsband med berlocker från min morfar och en tågtidtabell.
 
Ska framkalla bilder om en månad, har ännu en anslagstavla men jag har inte satt upp den än.
 

längtan

Bild från i måndags med världens bästa Wilhelmina.
 
Jag längtar något otroligt till mycket nu. Jag längtar till hösten, mest. Jag är ganska trött på värme, att mitt rum blir en bastu så fort solen ligger på fönstret, att inte kunna ha på mig min fulsnygga tröja jag köpte för 30 spänn i Göteborg..
 
Jag längtar till skolstarten, till alla musikaler jag ska gå på här framåt (har fem stycken planerade!!). Jag ska tatuera mig och jag ska till London och träffa en av världens bästa människor. Jag längtar tills dansterminen börjar, till den nya Doctor Who-säsongen. Jag längtar.

Åh

Imorgon smäller det. Imorgon avslutas de fyra värsta åren i mitt liv och det var så jävla skönt att idag veta att det var sista gången jag gick i korridorerna i Engelska skolan. Sista gången jag stängde skåp 31, sista gången jag satt i matsalen. Fyfan vad jag hatar den här skolan, och äntligen - äntligen är det det över. Imorgon kommer jag sitta i två timmar och vänta på att kasta upp den förbannade hatten. Synd bara att jag är dyngförkyld och det gör ju upplevelsen lite sämre med whatever. Det är slut och det är allt som räknas.

snart där

Snart är grundskolan färdig för min del. Det känns verkligen att det är slut om bara några dagar. Min balklänning kom för ett par veckor sedan, den passade som tur var. Avslutningsklänningen inhandlades i onsdags, tillsammans med tre par skor och smycken. Kändes riktigt bra! Och det är bara nationella prov i historia kvar. Det kommer nog inte gå så bra med tanke på att jag hade världens sämsta lärare i sjuan och åttan, men siktar på godkänt.
 
Om ett par veckor så är det dansavslutning i Parken Zoo. Två dagar av föreställningar, helt sjukt vad fort terminen går. Fast på senaste tiden har jag fokuserat på skolan, sedan koreografiklasserna och till sist teknikklasser så jag har inte riktigt hunnit med allt. Får nog stryka åtminstone två danser, vilket är lite tråkigt men det är ingenting att göra åt.

doors unlocked and open

Om det är någonting jag kommer att lyssna på i sommar så är det Death Cab for Cutie. Känner mig jätteefter som upptäckt dom nu, för det är verkligen sån här musik jag gillar och inte kan sluta lyssna på.
 
Idag väntas en sen påsklunch med köttbullar och hela köret. "Bara" 3 dagar kvar av påsklovet, men det gör inte så mycket, det är bara 24 vanliga skoldagar kvar. Ska även försöka ta mig ner till parken och kika på körsbärsträden.