Jag har fått ganska mycket uppmärksamhet på sista tiden i och med min Londonresa och min nyligen bokade Dublinresa. Anledningen är att jag träffar människor jag bara känner på nätet annars, som jag aldrig har träffat innan. TIll råga på allt så träffar jag dem helt själv. Ingen förälder eller vuxen med. Utomlands. Jag bryter nog mot alla nätets regler men det är ingen fara. De finns på riktigt.
Folk förstår nog inte hur bra jag känner dessa människor egentligen. Vi har känt varandra i snart åtta månader nu, i alla fall “kärnfamiljen”. För vi är som en familj. Vi pratar varje dag, och det kommer och går människor hela tiden men vi ungefär åtta, tio tjejer som varit med från början finns kvar. Alla finns på Skype. Visst har vi killar i vår chatt men de har kommit in på senare tid.
Vi träffades på ett forum (eller snarare forumets chatt) där man söker tröst, komfort. Vi pratade varje kväll (för mig var det kvällar, men vi har alltså människor från hela världen här, tidszoner ni vet) och hälsade på varandra varje gång ett välbekant nick kom in. Efter några veckor beslöt vi oss för att flytta till Skype efter att ha pratat på inte så fullt funktionella Tinychat, och den 24 februari 2014 säger vi att gruppen föddes på riktigt. Vi backade miljontals meddelanden för att ta reda på det i somras, haha.
I snitt har gruppen kanske haft cirka 18 personer åt gången, kanske totalt har vi haft 50 stycken i chattarna. För vi har flera chattar, ofta med samma människor men med en liten skillnad. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och jag tycker att det är sjukt med tanke på hur stor åldersskillnad det är mellan den yngste och äldste i chatten (13 och 30). De flesta har ingenting emot att gå från att prata om sexleksaker till politik men ibland blir det bråk och tjafs, ofta ingenting allvarligt för vi är ganska mogna allihopa och kan föra en argumentation utan att hoppa på folk men det händer ibland det också, men då blir man i princip utesluten ur gruppen. Vi träffades genom att vi alla stod vid en tidpunkt i livet där man inte mådde så bra, självklart ska man inte försöka få någon att må dåligt igen. Big nono.
Aja. Lite bakgrundsfakta. Men varför håller vi fortfarande ihop? För att vi är så lika. De flesta med i princip samma erfarenheter och tar emot alla med öppna armar. Det känns som om vi har känt varandra i flera år. Jag längtar liksom till skolan slutar (eller raster, Skype var det första jag laddade ner på min skoldator) så att jag kan berätta om min dag för de andra. Om jag mår bra gläds de med mig, mår jag inte riktigt bra så förstår dem det också. Vi saknar varandra om någon inte varit online på några dagar. Vi chattar, pratar och har videosamtal. På samma gång.
Och i juli bestämde sig de första för att träffas. Det var jag och Isabella. Jag bokade som bekant en weekendresa till London för mina sommarjobbspengar i september och ja, det var riktigt nervöst att stå och vänta på Victoria Station. “Tänk om hon inte kommer, tänk om hon inte finns på riktigt?” Men då ser jag henne, runt kröken. Vi pratade i telefon samtidigt som vi såg varandra. Åh, att se henne på riktigt. Krama henne. Se på henne, att faktiskt känna hur hon luktar. Lite glädjetårar på den trånga trottoaren med stressade män i kostymer. Jag hade varit i London ensam i fyra timmar redan när hon kom, shoppat i Covent Garden och så vidare. Men det där var nog det häftigaste jag varit med om. Bättre känsla finns nog inte. Eller jo, det var nog att veta att jag har tre heldagar med henne fullproppat med saker som vi båda älskar. Vi såg Lejonkungen, åt frukost med egen tekanna på ett patisseri, shoppade, krånglade med hennes kusins dörr, gick på BBC Proms och var riktigt patriotiska (hon sprang runt med sin Caymanflagga och jag med min svenska flagga bland alla 50 000 Union Jacks). Träffade hennes pappa, åt jättegod mat på en fancy thairestaurang. Inte helt förvånande åt jag kyckling under hela resan, haha… Spenderade en halvtimma på Primark och gjorde av med alldeles för mycket pengar, men det var sista dagen. Stressen för att hinna med våra tåg. Taxi från Primark till Camden, packa, taxi till Paddington på en timma. Paniken när jag inte fick upp min tågbiljett på telefonen.
Sista halvtimman tillsammans satt vi i princip på perrongen och grät. Det kändes så surrealistiskt. Under resans gång berättade vi för alla vi träffade om våran historia. För tanten på teatern som sålde mjukisdjur, “we’ve known each other for months, but what feels like years, and this is the first time we’ve met. She’s from Sweden, by the way” eller något i den stilen. Under resans gång hade vi chattat med alla andra i chatten och hållt alla uppdaterade via våra snapchats om hur vi hade det (alldeles underbart) och nu tog det slut. Våran lilla saga.
Resan hem var förjävlig. Ville inte lämna London. Alla verkar älska London egentligen men jag lovar, så fort jag tagit studenten tänker jag, och jag ska, packa min stora resväska jag lite stressigt köpte på Primark och flytta dit. Förmodligen med Bella, vi har pratat om det. Eskilstuna är för litet för mig. Stockholm känns nästan ännu mindre, men är fortfarande bättre än Eskilstuna. Planet var försenat och jag flög under valvakan och landade på Arlanda precis när resultatet stod klart. Det gav mig bara flera anledningar att fly härifrån så fort jag kan.
Men frågan är väl fortfarande “hur vågade du? Hur fick du lov till det?”
Mamma var 13 när hon för första gången åkte utomlands själv (med kompisar hon redan träffat, men ändå) och hon tyckte inte att hon kunde hålla mig hemma. Jag har ju alltid pratat om alla som om vilka vänner som helst och när Bella frågade om jag ville gå på Proms med henne dagen efter att jag kommit hem från semestern kunde hon väl inte neka mig. Jag skulle ju börja sommarjobba dagen därpå, resan blev som en motivation när jag satt och stämplade kuvert dagarna i ända… haha nej jag hade mer varierade uppgifter, men det kändes så.
En annan sak är att när jag var yngre drömde jag om att resa mycket, och när mamma fick höra det sa hon alltid “skaffa brevvänner runt om i världen, så har du boende och mat”. Kolla på mig nu. Det hade hon aldrig väntat sig riktigt, tror jag.
“Så länge du betalar allt själv är det OK” var det mamma sa, och jag satte genast igång att leta flygbiljetter. Vågade inte tro att jag skulle dit förrän jag hade biljetterna i min hand, 24 timmar innan avfärd. Kändes så sjukt. Och antagligen saknade jag det, att jag samma vecka som jag kom hem bokade flygbiljetter till Dublin. Jag och Isabella som hade gråtit över att vi kanske inte skulle kunna träffas förrän nästa sommar (vi ska se Hamlet) ska alltså träffas igen, sex veckor efter London. Hur sjukt är inte det? Träffar nog Bella oftare än Rödtott som bor i Örebro…
Sammanfattning? Totally worth it. Refererar 12-14 september som den bästa helgen i mitt liv. Var så himla lycklig, tänkte inte på något annat än att njuta av stunden. Spenderade massor med pengar, shoppade utan att kolla på prislapparna (jag var inne i andra butiker än Primark, duh) och hade ändå råd med en tripp till, en och en halv månad efteråt. Och då har jag inte fått min lön från musikalen än heller (den kommer nog gå till fler flygbiljetter i vår).
Det här blev ett riktigt långt inlägg men jag ville verkligen få ur mig det här, eftersom det är så många som frågar. Det är en lång historia, verkligen, men nu har jag satt den till ord.
